Jag byter ett piano i björk mot ett valnötsbord...

Vi har ett piano, ett piano som vi övertog efter svärföräldrarna när de flyttade från villa till våning. Pianot är unikt, ett Malmsjöpiano i björk, beställt på tidigt 1900-tal till min svärfars föräldrar i bröllopspresent. Vårt hem är pianots tredje hem och sedan sönerna flyttade hemifrån har det mest varit barnbarnen som har klinkat på det. Nu ska pianot flytta till den äldste sonen och de tre stora småtrollen. Det kommer att klinkas en hel del, kanske till och med spelas på pianot....wow vilken känsla att få användas igen ;)

Flyttfirman kommer två man starkt och hivar upp pianot på en liten kärra och rullar ut det ur huset, ner för ett trappsteg och till flyttbilen.

Det ser otroligt lätt ut, pianot lär ska väga sina modiga 250 kg, men flyttkarlarna verkar veta hur de ska göra....

Kvar i vardagsrummet finns vissa spår om att här har stått något stort och tungt. Dels är inte tapeten bakom pianot målad.....(så himla slarvigt att måla runt pianot! Undrar vem som gjort så...). Dessutom vittnar damm och några legobitar om att här är inte städat på rätt länge.

Efter målning och städning ska här komma ett  smäckert, ganska högt och ganska brett men inte så djupt bord i valnöt och med glasskiva och en extra hylla. Ett bord för vackra tidningar, en lampa och någon prydnadssak. Undrar ni något om hur man hittar exakt ett sådant bord man vill ha i rätt träslag och med rätt mått??? Då kan jag bara säga att det kommer att tillverkas av samme fantastiske B som har tillverkat vårt köksbord. Läs gärna mer om köksbordet här.

Lantisar i storstaden.

När man som vi vuxit upp i Stockholm, gjort sin utbildning där och bildat familj och sedan flyttar 60 mil bort, ja då har man ju faktiskt lämnat kvar en hel del viktigt - barndomsvänner, föräldrar och syskon, student- och studiekamrater, arbetskamrater och grannar.
I mer än 30 år har vi åkt tillbaka ett par gånger om året för att träffa släkten och vännerna - i kombination med att se konstutställningar eller någon show eller teater. Ni vet så där som folk från landsorten gör. I bästa fall har vi också kunnat klämma in en träff med de nära vännerna, men de i periferin av vänkretsen har vi inte träffat så ofta.

När sedan ett av barnen väljer att bosätta sig i storstaden - ja då blir det andra bullar. I takt med att barnbarnen kommer, så gör vi prioriteringar. Medvetna och omedvetna. Småtrollen kommer först. Så är det. Sedan kommer de nära vännerna och sedan blir det sällan tid över att träffa resten. Så någon gång om året kontaktar vi någon av de som inte står överst på listan. Vi står inte heller överst på deras lista, de kan ha varit i Skåne - men det får vi höra efteråt... De gör sina prioriteringar så vi har inte dåligt samvete över våra prioriteringar.

Denna gång är vi i Stockholm i nästan en hel vecka. Sonen är pappaledig och det är roligt att kunna träffas i vardagen.Vi gör en hel del nytta i deras stora trädgård, ja eller vad det kan kallas när man har 4000 kvm naturtomt. Vi fäller några mindre träd och sågar ner en massa döda grenar som hotar med att falla ner på parkeringen. Vi eldar en massa ris, kör många grenar i flismaskinen (kul!!!) och kommer med goda (?) råd och tyckanden när det gäller kommande planeringar av planteringar och markarbeten.

Vi bjuder svägerskan med sambo på middag en kväll och möter upp närmaste vännerna på restaurang en annan kväll samt är på en trevlig lunch hos f.d grannar tillika äldsta sonens f.d dagmamma (också det för 35 år sedan). Men vi tackar nej till några andra vänner som vill träffa oss när vi är på plats. Det evig dilemmat...

Ofta när jag är i Stockholm trillar tankarna tillbaka på min uppväxt i centrala staden och hur livet hade kunnat vara om vi stannat kvar. Vi flyttade från Stockholm till Skåne för 35 år sedan och det av flera anledningar. Vi ville inte att våra barn skulle hamna på Slussen eller T-Centralen som första stopp när de skulle vidga sina cirklar utanför hemmet. Vi ville istället att de skulle växa upp med närhet till djur och natur och att de skulle kunna cykla till sina fritidsaktiviteter och också känna sig trygga i ett samhälle där man känner till varandra och bryr sig. Vi ville inte lägga två timmar varje dag på pendling vilket var en ganska normal dag för mannen i mitt liv som hade sina klienter spridda över hela Storstockholm. Trafiken var ett relativt stort problem redan då - men ingenting jämfört med dagens köer, om man nu väljer att bo utanför stadskärnan.

Småtrollens mamma C arbetar i Kista, en resa som utanför rusningstrafiken tar runt 25 minuter. Men nu måste hon åka hemifrån runt 06.00 och tillbaka senast 14.00 för att inte förlänga sin bilresa med ytterligare en timme eller ännu mer. Resterande arbetsdag får bli kvällsarbete hemma. Hon brukar köra Södra länken som är ett utmärkt sätt att ta sig från Nacka till Essingeleden. I rusningstrafik så stängs denna genväg ofta av (!) för det skapas oacceptabla köer i tunneln. Tunneln har visat sig vara underdimensionerad redan från starten.... men hur tänkte man och hur ska det sluta?

Det är väl tur att de som har valt att bo här inte verkar vara lika besvärade som vi som kommer från landsorten. Deras vardag är ett ständigt planerande; "när" och "hur dags"och "hur lång tid tar det" och de är helt enkelt vana vid att så här är deras vardag. Självklart är jobbet en avgörande faktor för var man ska bo och de flesta jobben finns ju i storstaden. Pulsen, mångfalden, högt tempo och storstadens hela utbud av kultur och nöjen och shopping är ju för många livsavgörande.

Häromsistens gratulerade jag en vän som vågat ta språnget att flytta från Stockholm till en annan del av Sverige. En faktor till hennes beslut är nytt jobb, men också att få en bättre livskvalitet när man slutar arbeta. Hennes farhågor att man kanske inte kommer att kunna träffa barn och barnbarn lika enkelt som tidigare är ju berättigade, men när man har småtrollen på avstånd så får man umgås på ett annat sätt när man väl träffas och så finns ju Skype och Facetime och allt vad det heter...

Så vi lantisar fortsätter att tampas med trafiken och köerna... och åker varje gång lika glatt upp för att träffa småtrollen! Men vi åker nästan lika glada tillbaka till Skåne och känner oss nöjda med vårt stora beslut för 35 år sedan.

Alla vägar bär hemåt

Jaha, så var det dags att lämna fina Languedoc och lilla huset i C.....
Efter fyra veckor på plats så har vi både hunnit med att läsa en massa böcker, bada i havet flera gånger, träffa gamla goda vänner över trevliga måltider och göra nya bekantskaper, ha middagsgäster och övernattningsgäster, besöka nya vingårdar och en och annan välbekant, ha oförskämt långa frukostar på terrassen, men också ha blivit ordentligt magsjuk (bloggaren) vilket blir en anledning till att vi nu åker hem tidigare än planerat.
Det är fortfarande så att vi inte gillar att bila i Rhônedalen, så vi väljer autoroute över Milhau och första dagens mål är Pouilly-sur-Loire. Vägen över Centralmassivet går periodvis på mer än 1000 möh och naturen är vackert fäladslik med lång utsikt. Längs vår väg syns ett och annat får och massor av rovfåglar.

Nattens övernattningshotell ligger behändigt (men ganska ocharmigt) precis bredvid l'autoroute. Rummet är dock helt ljudisolerat med egen terrass ner mot Loire. Tyvärr är det litet för kallt för att ta en drink på terrassen. Restaurangen är helt ok, trevlig och prisvärd, nästan fullsatt - inte bara av hotellets gäster. Vi har upptäckt tidigare att det är många belgare och schweizare som rör sig i Frankrike över helgerna.

På morgonen styr vi mot en gammal vinbekant, Domaine Masson-Blondelet i Pouilly. Goda viner från både Pouilly och Sancerre och dessutom driver föräldrarna ett ställe i Languedoc, Chateau de Tersac i Corbière. Vi köper denna gång bara Pouilly, bilen är ganska full och vi ska passera två vinområden till. Dagens tur ska inte bli så lång, vi ska bara till Champagne och max köra 25 mil - men bara på ganska små vägar så det kommer att ta hela dagen...

Fösta stopp blir i Donzy i departementet Nièvre (som jag aldrig hört talas om tidigare...) men som så ofta så har även detta departemente fått namn efter en flod. I Donzy stannar vi, här finns en klosterruin uppförd av Clunyorden 1107, sedermera förstörd första gången av protestanter (!) 1569 och andra gången i samband med franska revolutionen 1789, kvar nu finns bara ingången med tympan, norra tornet och några valvsbågar.

Mest uppseendeväckande var den förfallna kyrkogården. Snacka om spöklikt ställe. Så många urgamla gravstenar som hade sackat ihop eller vält eller till och med rest sig från sin grund. Huuu...

Nästa stopp är i Druyes-les-Belles-Fontaines i Yonne. Här finns uppe på berget en stor borg med tillhörande liten "stad".

Borgen är nu ett museum som man kan besöka, dock inte så här års. I den lilla staden bor det dock folk i de små söta husen.

Sedan är det dags för lunch, medhavd picknick vid foten av en av chabliskullarna. Skönt i solen men tyvärr fick vi sällskap av alldeles för många nyfikna coccinelles (nyckelpigor) så vi åt vår matsäck mycket fort. Vi får med oss massor av dessa insekter i bilen, efter detta får vi slänga ut några varje dag och ett par följer faktiskt med oss ända till Skåne...

Så var det dags för byn Chablis, här har vi faktiskt inte varit tidigare. En söt ort med många odlare längs huvudgatan. Vi väljer ett ställe på måfå (ganska ovanligt för oss) och får en jättetrevlig provning. Flickan bakom disken är duktig och intresserad av oss och vad vi gör där. Hon berättar ingående om Chablis och skillnaderna mellan de olika lägena och vi förstår att Chablis kan vara lika krångligt som Bourgogne när det gäller cru-lägen. När vi försöker förstå vilka som är bäst  så vill hon inte framhålla ett läge framför det andra utan säger "det beror på vad man tycker om". Mycket diplomatiskt! Vi väljer hennes metod och handlar (precis som vanligt) efter hur vinet smakar.

Nästa stopp är i Chaource i Aube (också en flod...). Vår favoritost kommer från denna ort och vi bara måste handla en artisanal (handgjord) variant av den AOC-märkta osten. För några år sedan (på genomresa i Champagne) serverades vi denna ost efter en middag. Två dagar i rad och ändå hade jag svårt att komma ihåg namnet på osten. När jag hade frågat flera gånger hjälpte servitrisen oss med att säga mjau-grrrr (chat = katt och ours = björn). Nu har vi inga problem med att komma ihåg vad osten heter. Det är en av de få ostarna som ska serveras ganska kylskåpskall vilket kan vara praktiskt.

Fram på sena eftermiddagen kommer vi till Champagne och den sydvästra delen som ligger ungefär 15 mil sydväst om Reims. Hit hittade vi för första gången för 3 år sedan. I vår lokala tidning fanns då en artikel om "Champagnes bortglömda hörn" där reportern beskriver ett besök hos Drappier i Urville. Här blir man  mycket väl omhändertagen, blir visad in i en salong med vackra möbler i olika grupper och så dukas det fram glas och man får välja vad man vill prova. Denna gång är inget undantag, salongen är knökad med besökare som verkar ha valt detta ställe för sin lördagsapero. Vi sitter dock inte längre än vi behöver och när vi ska göra vår beställning på kontoret så tycker den unge försäljaren att vi ska träffa Monsieur Drappier i egen hög person. Han är såklart jättetrevlig och han blir väldigt begeistrad när han hör att vi är från Sverige. Han tar fram sin telefon och visar foton från en middag som president Hollande höll för vår kung och drottning när de besökte Paris förra året. På denna middag var M Drappier bjuden, han satt mitt emot drottningen (!) och berättade att de hade haft sååå trevligt under middagen!

Höstfärger i Champagne

Lorrainekors vid de Gaulles monument i Colombey-les-Deux-Eglise

Lördagsmiddag och övernattning är inbokat (som flera gånger tidigare) på La Grange du Relais i byn Colombey-les-Deux-Eglise. En by mest känd för att de Gaulle hade en stor egendom här och han är också begravd här. En stort monument och museum till generalens minne drar många turister, så här finns flera trevliga hotell. Allt är trevligt som det brukar, fast ikväll verkar personalen i restaurangen ha glömt sina leenden hemma. 

Nåja, det förstör inte vår middag och sedan kan vi på rummet kolla film på datorn, internetuppkopplingen fungerar fint.

Näst sista dagen går i medelhög fart på först franska och sedan tyska motorvägar. En söndag får det inte finnas några långtradare på vägarna varken i Frankrike eller Tyskland och det är nästan behagligt att köra. Inga stockningar och inga olyckor och vi kommer fram till Verl utanför Bielefeld som planerat. Fint hotell Landshotell Altdeutschland, läs mer om förra gången vi bodde här.

Sista dagen längtar vi hem, vi blåser genom norra Tyskland utan större engagemang och petar i oss ett par smörrebröd på färjan Puttgarden-Rödby för att lika oengagerat susa fram genom Danmark. Många resor har det blivit just denna väg, det finns inte direkt några bra alternativ och det tar ju bara drygt två timmar till dess vi kommer hem.
Borta bra med hemma bäst kan man ju inte säga när man har två hem.... Fast det skånska hemmet är ändå mest hemma. Nu dröjer det fyra månader innan vi tuffar ut på vägarna igen.

Fyra fina höstdagar i Alsace

Alsace är ju det franska vinområde som ligger närmast Sverige. Så när vi och vårt vingäng ska göra en lång weekendresa så ligger det nära till hands att välja Alsace. Här finns både rött, vitt och bubbel och så finns det rätt mycket annat att se och uppleva än bara vin.
Vi är fyra par och väljer att med två bilar ta biltåget Hamburg-Lörrach en torsdagskväll i oktober för några år sedan. På tåget har vi fått kupéerna bredvid varandra, två uppe och två nere - vi bildar ett litet svenskkluster där mitt i tåget. Vi har picknickmat med oss; några pajer, litet ost och ett par flaskor vin. Vi har alltid väldigt roligt tillsammans och skrattar gärna... men visst är det litet förargligt att konduktören fick be oss vuxna människor vara litet tystare - klockan närmade sig 22.00. Jaja, skratta får vi tydligen göra när vi gått av tåget.
Vårt mål är Hotel du Faudé i byn Lapoutroie som ligger en liten bit ovanför vindistrikten och Kaysersberg. Hotellet är mycket vackert beläget och priset som inkluderade halvpension är humant för fyra dubbelrum i fyra nätter. Personalen är fantastisk och vi känner oss klart välkomna!

Väl framme tidigt fredag morgon, biltåget kommer 07.00, så ordnar personalen en finfin frukost till oss. Tågfrukosten är litet skral även om man fått sitt kaffe och en fralla. Här på hotellet blir det äggröra, varma frallor, croissanter, skinkor och ostar, hemlagade marmelader - ja och litet till. Den bästa kombon av en tysk och en fransk frukost.

Sedan startar vi första dagens vinupplevelser. Först ut i vinbergen, vilka höstfärger de bjuder på! Vissa druvor sitter kvar för att kunna bli vendange tardive, sen skörd.

Första vinbesöket gör vi i Riquewihr och hos Hugel & Fils. Här är det väldigt proffsigt och välorganiserat. Man får anmäla sitt intresse för en provning och man får en provningstid sig tilldelad. Välklädda och väluppfostrade ungdomar sköter guidningen på flera språk. Som sagt proffsigt men ganska opersonligt och inte så intressant. Jag tror vi handlade tre flaskor mest för sakens skull.
Lunchen intas på en trevlig restaurang, knasigt inredd med antikviteter och kitsch blandat, allt är till salu. Jag slår till och köper ett par ljusstakar och A-M köper en lampa.
Efter lunch far vi till Bennwihr för att besöka Michel Fonné. Han är en andra generationens odlare, utbildad oenolog från Dijon med praktik i Champagne. Nu har han tagit över sin farbrors vingård René Barth i Bennwihr. Han gör ett tjugotal olika viner varav 9 st Grand Cru som säljs till resonabla priser.

Hos Michel Fonne

På lördagen promenerar vi uppåt bergen, ett fantastiskt landskap med vykortssöta hus och fjällkor med klockor runt halsen. Här uppe är det inga vinfält, vi är på för hög höjd. Istället växer här körsbär och päron och andra fruktträd. I byn ligger la Distillerie G Miclo och där tillverkas fruktsnaps på säkert 40-50 olika bär och frukter och olika kryddor. Vi provar litet i den påkostade provningslokalen och köper några flaskor. Det är goda saker, men när dricker man det egentligen?

Sedan är det dags för en picknicklunch längst ner i den bortre delen av jättestora hotellträdgården. Vi har på vår promenad köpt bröd, charkuterier, ost och grönsaker och kan duka upp detta på en bänk vid bäcken som porlar härligt. Fördelen med att ha sin egen bil med sig är ju att man kan packa en picknickkorg med glas, bestick och tallrikar och sedan bara komplettera med färskvaror från bygden.
Plötsligt kommer en kock sättande med håv och hink och plockar upp några levande foreller från sumpen som visade sig finnas i bäcken. Snacka om färsk fisk i restaurangen...

Som ni ser så går det liksom ingen nöd på oss...

På eftermiddagen kör vi till Madame Faller på Domaine Weinbach strax utanför Kaysersberg. Vi visas in i provningslokalen av en något jagad madame som fortfarande tuggar på lunchen och hon ber oss vänta en kvart... Provningslokalen är ett vackert rum med träboaserade väggar, familjeporträtt och dito foton på väggarna och ett stort mörkt ovalt bord för 12 personer och vackra karmstolar. Alla textilier var från Trica Guild, mattan, alla stolar, alla gardiner och en fantastiskt vacker gammal soffa. Allt i chockrosa - snyggt till de mörka trämöblerna.

Snart kommer vår värdinna ut till oss igen och berättar att lördagslunchen med alla vingårdsarbetarna hade dragit ut på tiden men nu står hon till vårt förfogande. Och sedan börjar en provning av alla deras fantastiska viner. Billigt var det inte - men ack så goda viner. Det går nog ett par timmar... Innan våra lådor ska plockas ihop i caven så är vi några som får anledning att gå igenom köket där lantlunchen hade gått av stapeln. Tyvärr är fotot suddigt - men kan ni tänka er detta kök med alla kopparpannorna i taket och som används på den där extrastora gasspisen...Vid bordet kan man säkert sitta 25-30 personer.... Undrar vem som lagar maten?

En av anledningarna till att vingänget denna gång gör en längre resa är att två av oss fyller 60 år. Jämna födelsedagar i gänget brukar vi fira på något speciellt sätt. Nu har personalen på hotellet dukat ett födelsedagsbord till lördagens middag extra festligt med blomblad och kristaller, det syns inte så bra på fotot men fint är det.

När det är dags för efterrätten så släcker personalen ner hela matsalen (till de andra gästernas stora förvåning) och kommer intågande i mörkret med denna korktårta  med tomtebloss i samtidigt som de sjunger motsvarigheten till Happy Birthday, Joyeux anniversaires. Det kallar jag ett riktigt firande!!

Denna vovve hör till hotellet och tronar mitt på mattan mellan lounge och matsal.
Inga tvivel om vem som bestämmer här inte.... man får runda honom på väg in och ut.

På söndagen är det dags för nästa provning, hos Marcel Deiss i Bergheim. Han skiljer sig från flertalet vinodlare i Alsace så tillvida att han sätter större värde på vingårdens läge än på vilka druvor han odlar i respektive läge. Hans viner består oftast av en blandning av olika druvor men i en flaska har alla ingående druvsorter samma läge och alltså samma terroir. Tjusigt provningsställe, helt modernt med fin konst och en trevlig kvinna som leder provningen. Men jag föredrar när man är "hemma hos" och får träffa odlaren och höra dem berätta själva om sina tankar och visioner.

Söndagens middag blir en klassisk choucroute... himlans säger jag bara - så förfärligt mycket mat.... Mannen i mitt liv är klok och beställer annat och allt på detta fat skulle sedan ätas av oss andra sju personer. Man ser bara hälften av kotletterna och korvarna och så fanns det extra surkål i en stor skål och extra potatis. Jag gillar rätten - men att få så här mycket är inte kul. När vi ätit färdigt hade de kunnat ta fatet och ställa de till nästa bord och de hade också blivit mätta.....

Fyra välfyllda dagar, fyra vinprovningar, en massa inköp (inte bara vin) utan ostar, frukt- och bärlikörer, kugelhopf och litet olika prylar. Vi har dessutom hunnit med en stor marknad, rundvandring i Eguisheim och i Kaysersberg, ett besök på ett ostmejeri, lärt oss sägnen om björnen i Andlau, ätit tarte flambée, besökt en hantverksmässa (där jag köpte en jättefräck mohairmössa) och fikat på minst fyra caféer, kanske fler. Vi är supernöjda och hoppas att vi kan göra en liknande resa vid något annat tillfälle.

Tack och lov för ett gammalt hus...

Lilla huset i C har många hundra år på nacken - eller i alla fall på sin grund! Markplanet är hopbyggt med den medeltida kyrkan och på första våningen har det funnits en dörröppning från köket in i kyrkan. Det var länge en prästbostad har vi förstått. Tyvärr vet vi inte under vilka århundraden. De två översta planen är så klart yngre, det enda vi vet är att terrassen byggdes ungefär 30 år sedan. Tack och lov på den tiden då man fortfarande fick bygglov för terrasser i byarnas innersta kärna och också utan krav på 180 cm hög mur utåt - bara för att man inte ska se från marken att det finns en terrass. Det hörde ju inte till den medeltida stadsbilden... Vår mur är bara 110 cm hög vilket gör att när vi sitter ner så ser vi långt utöver takåsar och vingårdar. 

Nu är terrassen vårt nästa stora projekt. Du som har följt mig vet att vi gjorde ett felaktigt beslut när vi köpte huset. Vi trodde det var bättre att leja reparationen av det då trasiga terrassgolvet till en lokal hantverkare än till en stor firma från Montpellier. Men se så fel vi hade. Golvet har satt sig litet på två ställen och man kan ana en liten vattenskada i ett av rummen under. Inte alarmerande, men det kan bli. Förmodligen så har inte den lokala hantverkaren haft tillräcklig kännedom om olika lager av vattenavstötande skikt och inte heller kunde han bygga fall på rätt sätt. Detta har vi ju vetat om i några år men nu är det dags att göra något åt det.

Det alltid lika noggranne F som tidigare jobbade åt Franska Hus gör fortfarande samma sorts jobb och han hade tid att ta sig an vår terrass. Han m fl kommer under hösten att bila bort två(!) lager med gamla klinker och se till att de olika ytskikten ligger där de ska. Han har också bra idéer om förändringar av utkastarhål och andra mindre detaljer. Vårt fina lilla utekök, som F byggde för flera år sedan, måste tyvärr också bort men kommer igen i en större och mer praktisk skepnad. Nu när vi har använt detta så vet vi ju vad vi saknar... eluttag direkt på bänken och ett kylskåp t ex. 

Men gamla hus kan bjuda på flera nya överraskningar....

I vårt lantkök på första planet så finns det tre stora bjälkar i taket och mellan dessa någon sorts ribbtak à la pärlspont fast smalare. Den öppna spisen tronar mitt på ena långväggen och den murade rökgången möter den mittersta bjälken som är inbyggd, gissningsvis för att dölja en järnbalk. Nu har det i mer än ett år sett ut som om denna bjälke har släppt från sitt fäste i väggen och det är tydliga springor mellan vägg och tak och mellan bjälke och vägg och.. ja ni förstår? Så ska det ju inte vara....

Öppna spisens murade del mot taket, framifrån

                               

Inre delen av kökstaket med bruna ribbor mellan bjälkarna

Takbjälkens fäste (?) i väggen

Övergång från spisen till taket ovanför öppna spisen

Så även här får F rycka in och pilla bort (eller kanske slå bort) den puts som döljer sanningen om bjälken har lossnat eller inte. Eftersom ingen av oss förstår hur det ser ut under så har vi bestämt att i vilket fall som helst täcka det brunlaserade brädtaket med vita skivor mellan bjälkarna. Då slipper vi drösslet från fyllningen ovanför och kan få in bättre arbetsljus via takspots och ett totalt sett mycket ljusare kök. 

Detta får mig osökt att tänka på vad Göran Gudmundsson sa i ett sommarprogram, ni vet han som grundade Gysinge Byggnadsvård... "allt som är underhållsfritt har en avigsida - det går inte att reparera". Så det är tur att man bor i ett hus som inte är underhållsfritt...