Lantisar i storstaden.

När man som vi vuxit upp i Stockholm, gjort sin utbildning där och bildat familj och sedan flyttar 60 mil bort, ja då har man ju faktiskt lämnat kvar en hel del viktigt - barndomsvänner, föräldrar och syskon, student- och studiekamrater, arbetskamrater och grannar.
I mer än 30 år har vi åkt tillbaka ett par gånger om året för att träffa släkten och vännerna - i kombination med att se konstutställningar eller någon show eller teater. Ni vet så där som folk från landsorten gör. I bästa fall har vi också kunnat klämma in en träff med de nära vännerna, men de i periferin av vänkretsen har vi inte träffat så ofta.

När sedan ett av barnen väljer att bosätta sig i storstaden - ja då blir det andra bullar. I takt med att barnbarnen kommer, så gör vi prioriteringar. Medvetna och omedvetna. Småtrollen kommer först. Så är det. Sedan kommer de nära vännerna och sedan blir det sällan tid över att träffa resten. Så någon gång om året kontaktar vi någon av de som inte står överst på listan. Vi står inte heller överst på deras lista, de kan ha varit i Skåne - men det får vi höra efteråt... De gör sina prioriteringar så vi har inte dåligt samvete över våra prioriteringar.

Denna gång är vi i Stockholm i nästan en hel vecka. Sonen är pappaledig och det är roligt att kunna träffas i vardagen.Vi gör en hel del nytta i deras stora trädgård, ja eller vad det kan kallas när man har 4000 kvm naturtomt. Vi fäller några mindre träd och sågar ner en massa döda grenar som hotar med att falla ner på parkeringen. Vi eldar en massa ris, kör många grenar i flismaskinen (kul!!!) och kommer med goda (?) råd och tyckanden när det gäller kommande planeringar av planteringar och markarbeten.

Vi bjuder svägerskan med sambo på middag en kväll och möter upp närmaste vännerna på restaurang en annan kväll samt är på en trevlig lunch hos f.d grannar tillika äldsta sonens f.d dagmamma (också det för 35 år sedan). Men vi tackar nej till några andra vänner som vill träffa oss när vi är på plats. Det evig dilemmat...

Ofta när jag är i Stockholm trillar tankarna tillbaka på min uppväxt i centrala staden och hur livet hade kunnat vara om vi stannat kvar. Vi flyttade från Stockholm till Skåne för 35 år sedan och det av flera anledningar. Vi ville inte att våra barn skulle hamna på Slussen eller T-Centralen som första stopp när de skulle vidga sina cirklar utanför hemmet. Vi ville istället att de skulle växa upp med närhet till djur och natur och att de skulle kunna cykla till sina fritidsaktiviteter och också känna sig trygga i ett samhälle där man känner till varandra och bryr sig. Vi ville inte lägga två timmar varje dag på pendling vilket var en ganska normal dag för mannen i mitt liv som hade sina klienter spridda över hela Storstockholm. Trafiken var ett relativt stort problem redan då - men ingenting jämfört med dagens köer, om man nu väljer att bo utanför stadskärnan.

Småtrollens mamma C arbetar i Kista, en resa som utanför rusningstrafiken tar runt 25 minuter. Men nu måste hon åka hemifrån runt 06.00 och tillbaka senast 14.00 för att inte förlänga sin bilresa med ytterligare en timme eller ännu mer. Resterande arbetsdag får bli kvällsarbete hemma. Hon brukar köra Södra länken som är ett utmärkt sätt att ta sig från Nacka till Essingeleden. I rusningstrafik så stängs denna genväg ofta av (!) för det skapas oacceptabla köer i tunneln. Tunneln har visat sig vara underdimensionerad redan från starten.... men hur tänkte man och hur ska det sluta?

Det är väl tur att de som har valt att bo här inte verkar vara lika besvärade som vi som kommer från landsorten. Deras vardag är ett ständigt planerande; "när" och "hur dags"och "hur lång tid tar det" och de är helt enkelt vana vid att så här är deras vardag. Självklart är jobbet en avgörande faktor för var man ska bo och de flesta jobben finns ju i storstaden. Pulsen, mångfalden, högt tempo och storstadens hela utbud av kultur och nöjen och shopping är ju för många livsavgörande.

Häromsistens gratulerade jag en vän som vågat ta språnget att flytta från Stockholm till en annan del av Sverige. En faktor till hennes beslut är nytt jobb, men också att få en bättre livskvalitet när man slutar arbeta. Hennes farhågor att man kanske inte kommer att kunna träffa barn och barnbarn lika enkelt som tidigare är ju berättigade, men när man har småtrollen på avstånd så får man umgås på ett annat sätt när man väl träffas och så finns ju Skype och Facetime och allt vad det heter...

Så vi lantisar fortsätter att tampas med trafiken och köerna... och åker varje gång lika glatt upp för att träffa småtrollen! Men vi åker nästan lika glada tillbaka till Skåne och känner oss nöjda med vårt stora beslut för 35 år sedan.