Vad heter du och vem är du?

Martin, Rossi, Müller, Garcia eller Smith... Det skulle kunna vara namnen på fotbollsspelare, i nästan vilket land som helst. Fast det är faktiskt det vanligaste efternamnet i respektive land - Frankrike, Italien, Tyskland, Spanien och Storbritannien.

Det är litet roligt att namn från olika länder ibland kan visa på olika saker. Namnuppgifterna är hämtade från statistik - men slutledningarna är uteslutande mina egna! 

I Sverige började vi på medeltiden att använda patronymikon (fadersnamn) för de som saknade släktnamn. Lars son fick heta Larsson, Nils son fick heta Nilsson etc. Länge kunde man ta sig vilket namn man ville - om man tyckte det lät snyggt. I Sverige fick vi vår första namnlag  så sent som 1901. Dessförinnan kunde man nog göra litet som man ville, så länge man inte tog ett adligt namn. Det fanns en lag som skyddade dessa ätter. På slutet av 1600-talet började de indelta soldaterna kalla sig egenskaper som ansågs vara bra att ha för en soldat; Stark, Rask, Frisk eller namn med militär anknytning som Dolk, Lantz, Sköld, eller med naturanknytning som Björk, Ask, Berg.
Nu för tiden är inte dessa namn så vanliga. Idag är Andersson det vanligaste namnet. Först på 21 plats kommer ett namn som har ett annat ursprung än patronymikon nämligen Lindberg. Det kan ha ett ursprung i vår natur eller kanske i ett soldatnamn. Kombinerade naturnamn är mycket vanliga i Sverige; Lundström, Ekberg, Åström, Ahlberg. De finns till viss del i Frankrike; Dubois, och i Storbritannien; Hill, Wood, men inte alls i samma utsträckning som i Sverige. Vi svenskar verkar ha ett starkt intresse av och en nära koppling till vår fina natur.

I Frankrike finns många förnamn som efternamn; Martin, François, Bernhard, Thomas. Yrken är vanligt; Boulanger, Mercier, Chevalier och hur man ser ut; Legrand, Petit, Roux. Jag är möjligen litet förundrad över att här inte finns fler namn som är matrelaterade...

I Italien har man haft efternamn sedan 1600-talet. Det är vanligt att heta varifrån man kommer; Romano, Colombo, Greco. Yrken är ganska vanligt Ferrari, Barbieri, men ännu vanligare är namn som relaterar till hur man ser ut Rosso, Gentile, Vitale, Ricci, Longhi. Klart att det finns många efternamn i Italien som relaterar till utseende, här är ytan viktig.

I Storbritannien är sonefternamnet konstruerat via ett genetiv-s, Edwards, Davies, Evans. Man kan heta färger, Black, White, Green och man kan heta yrken Smith, Taylor, Cooper, King. Många av de vanligaste efternamnen är ganska korta och okomplicerade.

I Tyskland har de allra flesta vanligaste efternamnen en yrkesinriktning; Müller, Schmidt, Schneider, Ficher, Weber. Det har jag alltid sagt, tyskarna är ett arbetsamt och flitigt folk.

De senaste månaderna har jag på olika sätt stött på reklam för DNA-test för att få reda på litet mer om varifrån man kommer. De som släktforskar får förhoppningsvis reda på fler, ej tidigare kända, släktingar på det viset. Tidigare har man huvudsakligen använt DNA-kunskapen till biologisk och medicinsk forskning, kriminalteknik och när man ska fastställa faderskap.

En av mina söner har gjort ett sådant här DNA-test. Så långt tillbaka som vi vet och som våra familjer har släktforskat så är vi svenskar med viss avlägsen inblandning av ryska gener och kanske något norskt. Jodå, huvudsakligen skandinaviskt stod det på papperet som kom hem. Även sydosteuropeiskt visade det sig. Samtidigt började det plinga till i sonens inbox, alla som gjort detta test och som visat sig vara släkt får direkt namn och adress till sina släktingar. Inte var det många vi hade hört talas om av bara namnet att döma, vilket väl bara visar att de är rätt avlägsna. Men det kan ju visa sig vara din granne.... 

Ju fler som gör detta test, desto fler släktingar dyker det upp. I sonens fall visade det sig finnas en kvinna som bor i Norrland och av hennes efternamn att döma bör hennes mamma och min svärfar ha varit kusiner - så hon är med andra ord syssling med mannen i mitt liv.

Undrar om jag inte också ska skicka efter ett test....