Från
tidigare inlägg: "När vi klättrat uppför de gamla, höga och
ojämna trapporna upp till takterrassen var vi helt övertygade -
detta var verkligen vårt hus."
Vår
lilla terrass syns faktiskt inte alls när man står på torget utanför huset.
Många borgmästare i dessa små byar ger inte längre bygglov för
att öppna upp taket för att bygga en terrass, särskilt inte när
man som vi bor absolut mitt i byn och när huset är ihopbyggt med kyrkan. En
del byar ger tillstånd om man bor i periferin av byn och andra
inte alls. Vår lycka var att förrförre ägaren, en holländsk
konstnär, lyckades få tillstånd att bygga denna terrass för mer
än 20 år sedan. Terrassen är verkligen till stor glädje men har
även gett oss bekymmer och några fler gråa hår....
Åter
till vårt första besök hos lilla huset i C. Om ni har sett de
engelska tv-programmen på TV8, "Ett hus i solen" m fl, så
lämnar programledaren husspekulanterna för att de ska få prata sig
samman. Precis så gjordes även när vi tittade på huset, vi kunde efter
första titten gå runt själva och prata ostört.
Exteriört
hade huset en hög mysfaktor, ganska slitet, urgammal fasad med luckor efter en del stenar och på några ställen andra inmurade saker som flaskbottnar och tegelpannor. Men om nu huset har stått
så i flera hundra år, så kanske det skulle hålla även vår tid
tillsammans. Husets fönster var enkla och med vackra blåsor i
glaset. Behövde kittas om.... någon gång. Inte så stort jobb. Fönsterluckorna var vackert blåblekta men ganska gistna och torra, kanske att de måste bytas. Dörrarna och grinden vid trappan behövde lasyr eller olja.... inte heller det ett
stort jobb. Terrassen läckte något, fick vi veta, och säljarna
hade tagit in en offert från en firma i Montpellier för att lägga
om terrassgolvet. Montpellier, det verkade onödigt långt att köra från för att göra ett standardjobb som att lägga nya klinker. Kunde man lita på säljarens intresse för detta jobb och låta dem ombesörja allt -
eller skulle vi pruta på huspriset med motsvarande ganska höga summa och själva ta ansvaret för att detta arbete blev gjort på bästa sätt..?
Inomhus var det mycket som var helt ok, sovrummen behövde målas om, inga problem.... den typen av arbete
gillar vi. Badrummets väggar var flaggblå pärlspont. Trä i ett våtutrymme - för en svensk reser sig nackhåren, detta fick nog göras om, först skulle i alla fall det
flaggblå ersättas av en något ljusare färg, kanske vitt. Det kunde vi fixa själva. Golven på
sovrumsplanet var urgamla, enfärgat mörkt brunröda, gropiga och
nötta och skavda - härligt att man hade sparat en del
"ursprungliga" detaljer! De bägge trapporna inomhus hade klara spår av ålder, bland annat olika höga trappsteg. Lilla vardagsrummet innanför
terrassen behövde målas om och golvet av träplank var torrt och i
behov av olja. Alla innerdörrar var handgjorda med infattade
glasrutor som släppte in vackert ljus i de utrymmen som inte hade
fönster. Både fönster och dörrar var gjorda av bysnickaren på
den holländska konstnärens tid. På markplanet fanns ett trist litet utrymme där det stod en tvättmaskin och resten (c:a 30 kvm) var en "cave" med välvt tak och stampat jordgolv. Vad kunde vi göra med detta utrymme? När vi tittade på vår kravlista som den gode L hade tipsat oss om (se tidigare avsnitt) så saknades ett sovrum nr 3 och ett badrum nr 2. Kunde detta kanske få plats här på markplanet och skulle vi då kunna få en gästvåning?
Vågade
vi verkligen ta till oss vad vi kände inför detta möte med huset? Kunde vi verkligen göra de förändringar vi kände var väsentliga för oss? Räckte vår franska till? Tänk om det bara blev som i Peter Mayles böcker, franska hantverkare hade man ju läst om....
Den gode L på Franska Hus blev ett utmärkt bollplank, han hade ju
verkligen sett marknaden och förstod prissättning och efterfrågan
och även ett kommande värde. Många hårda faktorer att ta hänsyn
till mitt i vårat känslorus. Han kunde också försäkra oss om att de flesta franska hantverkare är mycket duktiga, punktliga, hederliga och yrkesstolta.
Beslutet
kändes stort och viss rädsla infann sig därför. Vi beslöt att åka
tillbaka nästa dag för att försäkra oss om att våra sinnen och
vårt omdöme spelade samma säkra melodi.
Kvällen tillbringades med hotellägarna B och L. Vi åkte till Pezenas och åt en mycket trevlig middag tillsammans.
Ytterligare ett enastående tillfälle att få ställa våra 1000
frågor och få kloka svar av de bofasta svenskarna.
Nästa
dag stod vi inför ett av vårt livs större beslut och vi undrade om vårt
första intryck skulle bestå? Det var en lika fin vårdag som dagen innan,
klart lysande sol och friskt i luften. Den första person vi såg
när vi klev ur bilen var en äldre man som satt på en mur vid
torget. I Sverige hade han platsat i A-laget... Han undrade
vilka vi var, varifrån vi kom och varför vi var i byn. När han
förstod att vi skulle titta på ett hus som var till salu i byn så
hälsade han oss chevalereskt välkomna och hoppades att vi skulle
trivas! Tänk, han skulle veta hur glada vi blev och hur hemma vi kände oss!
Huset
var faktiskt lika fantastiskt även denna dag! Vi bestämde oss för
att vara modiga och klarsynta och följa våra hjärtan och vi meddelade
gode L att detta hus skulle bli vårt! Mäklaren blev kontaktad,
köpekontrakt kunde upprättas trots att det var lördag och
huxflux satt vi i hotellets matsal och skrev på papper efter papper.
Så fort detta var avklarat kom kära B och L med champagne för här
skulle det firas!! Jag har något svagt minne av att vi ringde våra
söner P och S och berättade att vi var franska husägare och
allting kändes som i en drömlik film fast med ganska välbekanta
skådespelare.
Säljarna var ett engelskt par som hade köpt ett betydligt större hus i byn. Detta kändes som en extra garanti, att de efter att haft ett "maison secondaire" i 16 år väljer att bo kvar i byn resten av livet - det kan bara inte bli fel....
Ett fel gjorde vi dock, vi prutade på huspriset och tackade nej till offerten på terrassrenoveringen. Vi ville själva hitta en lokal förmåga till detta jobb - vilket vi gjorde, men det blir en senare historia.
Bor dessa engelsmän fortfarande kvar i byn, du har säkert sagt det men jag har glömt..
SvaraRaderaJo de bor i kvarteret nedanför er. Stort hus, franska balkonger och blå luckor. Har dock inte sett dem senaste året, men jag tror de är en del i London.
SvaraRadera