Som till exempel det ganska surrealistiska som inträffar på medelhavsstranden en eftermiddag i september. Vi kommer sent ner till stranden, ja sent och sent - sent för att vara oss i alla fall. Fransmännen är alltid sena till stranden - de kommer runt 16-tiden och då brukar vi vilja gå hem. Nåja, denna eftermiddag kommer vi runt tresnåret, enkom i syfte att ta ett dopp och soltorka litet efteråt. Det är nästan folktomt på stranden, förutom en barnfamilj som ligger en bit bortanför oss. För övrigt är det ett par hundra meter till nästa soldyrkare. Plötsligt krusas vattnet ganska långt in på det grunda och ur böljan kliver en dykare. Eller grodman som min pappa, röjdykaren, skulle ha sagt.
Nej, det visar sig vara två! Fullt utrustade grodmän.... Sakta och nästan majestätiskt reser de sig ur havet, bara ett tiotal meter från oss. Kommer upp på stranden, går tungt, utan att titta på oss, utan att hälsa, det som fransmän är så noga med. Simfenorna bär de nonchalant längs med insidan på ena armen och snorkeln har de i handen. Luftmunstycket har de bara spottat ut och det hänger kvar runt halsen.
De passerar mellan oss och barnfamiljens badlakan med tunga och långsamma steg bort mot vägen som går till parkeringen. Strandgrannens lillflicka följer dem i fotspåren tvärs över hela stranden och jag vet inte om de inte ser henne eller om de inte pratar franska - i vilket fall som helst så tar de ingen notis alls om att de är förföljda....inte heller tittade de någon annanstans än rakt ner i sanden - mystiskt!
Och nu undrar jag
var ifrån kom de egentligen, det fanns ingen båt inom synhåll som de kunde simmat från...
varför hade de egentligen dykt, ingen fångstkasse kunde ses...
hur långt hade de simmat?
var de fransmän eller inkräktare?
hade de vit smoking under dykardräkten?
Nej, jag har läst för mycket deckare och har för livlig fantasi - men det var ett annorlunda inslag i strandlivet och skapade en och annan obesvarad fråga...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar