Allt blir inte som man tänkt sig....

Det har varit tyst från bloggaren den senaste månaden.... Hon har visserligen varit i sitt favoritland, i sitt andra hem, men vistelsen blev liksom inte som hon planerat. Första och andra veckan flöt på som de skulle med fix och också roligt besök av Stockholmsvänner. Men sedan fick undertecknad ganska hög feber och frossa och efter 2-3 dagar blev det dags för ett läkarbesök.

En eloge till den franska primärvården, jag har sagt det tidigare och kommer säga det flera gånger. Man ringer närmaste läkare och säger att man har feber och blir inbokad 2 timmar senare. Läkaren lyssnar på lungorna, säger mon dieu och ordinerar antibiotikainjektioner morgon och kväll mot min omfattande lunginflammation. Injektionerna ges av distriktssköterskan, en av två i vår pyttelilla by. Hon kommer hem till en och samtidigt som hon sticker så kollar hon hur man mår. Det gör även läkaren. Hon sa till mig vid första besöket att hon bor i vår by och "på lördag när jag har slutat arbeta så kommer jag förbi och ser hur ni mår!" Vilket hon gjorde och det kändes väldigt omhändertagande.

På fjärde dagen känner jag mig dock sämre. Både distriktssköterskan och läkaren (som ville kolla upp mig igen) landar i princip samtidigt hos oss och bägge är överens om att det är bara akuten som gäller. Akuten är inget man vill besöka, varken i Sverige eller någon annanstans. Men jag är rätt omtöcknad och finner mig i alla konstiga dropp, nålar i armar och handleder, syrgas i näsan, ekg och övervakning - allt på franska! Samtidigt är mannen i mitt liv hänvisad till ett väntrum för anhöriga. Så småningom läggs jag in på avdelningen för lungsjukdomar, får näringsdropp, antibiotikadropp och en himla massa tabletter. Väldigt oklart vad jag sväljer. Känns sådär..... Jag har fortfarande rätt hög feber och är ganska omtöcknad. Mannen i mitt liv får lämna kl 20.00 och jag är ensam och ganska sjuk.

Efter två dagar är jag dock feberfri och tycker mig hyfsat anpassad till sjukhusrutinerna. Fast hela tiden tror jag att jag ska få åka hem imorgon och blir såklart besviken varje morgonrond som passerar utan att någon säger detta till mig. Det finns en (1) läkare som kommunicerar på engelska men hon arbetar bara varannan dag. Hon lyckas få mig förstå att lunginflammationen har varit allvarlig och att det inte blir någon hemgång förrän tidigast efter en hel vecka på sjukhuset. OK, äntligen någon som berättar och vars besked jag faktiskt kan förhålla mig till. Mina sista tre dagar på sjukhuset blir ganska ok, jag får lämna avdelningen på eftermiddagarna (med en syrgastub i släptåg) för en fika på kaféet och det gör att man känner sig nästan som frisk.

Ja, och nu har jag varit hemma i lilla huset i C i 5 dagar och blir långsamt starkare. Innan ambulansen kör hem mig så har ett företag varit hemma hos mannen och installerat syrgas på två av våra tre plan. En halvstor maskin som omvandlas vanlig luft till syrgas och en litet kärra à la dramaten om utifall att jag skulle vilja gå ut på en promenad. Distriktssköterskan kommer också förbi, hon ska ta några blodprover i nästa vecka och ville försäkra sig om vad hon ska göra. Hon berättar att hon hade kontaktat akuten samma kväll som jag åkte in för att höra hur jag mådde... Snacka om att känna ansvar!

Jag tycker att jag, trots vissa språksvårigheter, har blivit fantastiskt väl omhändertagen. Jag har visserligen fått en rejäl faktura att betala, men detta kan man inte säga något om. Primärvården fungerar bitvis bättre än i Sverige, sjukhusvården kan jag inte alls klaga på. La suedoise, som en läkare kallade mig, var kanske litet svår att samtala med - men personalen försökte alltid säga det jag inte förstod på ett enklare sätt och jag kände aldrig att de inte förstod mig.

Innan vi kan lämna landet ska jag på återbesök på sjukhuset. Röntgen, blodprov och koll av syresättning. Håll tummarna för att allt är som det ska!