torsdag 27 mars 2014

Jag klagar inte på vården

Häromdagen blev min gamla mamma sjuk.... hon ringer mig på eftermiddagen och har ont mitt i bröstet och litet andnöd. Mamma - det är nu du ska använda larmet halvskriker jag i telefonen och sedan ut i trädgården för att hämta in mannen i mitt liv. Vi kör på en gång och när vi kommer fram så har personalen från kommunen gått några minuter tidigare. "När din dotter kommer så kan hon ta dig till akuten, du har säkert haft en infarkt" säger de... och går därifrån (!) istället för att ringa efter en ambulans. Jag orkar inte just nu bli förbannad på deras agerande. Ingen som tror att någon har en infarkt ska väl lämna vederbörande ensam, undrar vad de har för instruktioner...
Mamma är i alla fall rätt lugn och har inte längre ont så vi åker den korta sträckan i vår egen bil. 
Där blev vi insläppta med blixtens hastighet, hon får ett eget rum där man tar EKG och blodprover, lugnt och systematiskt, alla tar tid på sig att prata och klappa om och är vänliga trots den höga aktiviteten utanför vårt rum. Det är fullt på alla rummen, en dam ligger i korridoren och det är enkelt att förstå att flertalet av personalen har arbetsuppgifter upp över öronen. Efter flera timmar som innehåller lungröntgen och kompletterande blodprover, fortfarande med samma vänliga bemötande av personalen, så får vi besked att mamma ska läggas in för ett dygns observation - dock på grannstadens sjukhus. Lugnt och tryggt att de inte skickar hem henne, men litet oväntat för henne att hon nu ska åka ambulansen hon inte behövde åka tidigare på dagen. Detta är dock nödvändigt då hon är kopplad till en övervakningsmaskin.
På förmiddagen nästa dag så konstateras att hon inte haft någon infarkt utan hon har ett helt och friskt hjärta. Däremot kan blodtrycksmedicinen ge biverkningar som bröstsmärtor med samma symptom som en infarkt. Så hon blir utskriven med ny medicin och livet går vidare ett tag till.
Med tanke på att media ofta klankar ner på svensk sjukvård och att äldre och sjuka inte hanteras väl på våra sjukhus - så tycker jag att vården på akuten och personalens agerande denna gång är exemplariskt. Innan vi får beskedet att hon ska få stanna över natten så går jag och funderar på hur arg jag ska behöva bli för att de ska behålla henne och så överraskad jag blir när detta tydligen är självklart i mammas fall - som den sympatiske läkaren uttrycker det. Trots den höga arbetsbelastningen på akuten är personalen oerhört vänlig, de är artiga (vilket särskilt uppskattas av mamma) och tar sig tid till att klappa om och lugna. Att förflyttas genom ett sjukhus för röntgen och provtagningar liggandes till sängs till "allmänt beskådande" - blir faktiskt litet lättare när personalen  tar sig tid att prata och skoja med dig. Omaket att det inte finns plats på sjukhuset på hemmaorten är verkligen av underordnad betydelse en gång som denna. Så här väl vill man bli behandlad!




1 kommentar:

  1. Har också goda erfarenheter av svensk sjukvård - när det varit nödvändigt. För egen del och andras. Väntetiden på akuten är förstås bedrövlig.

    SvaraRadera