Dordogne, Rocamadour och Albi

Vi är fortfarande kvar i sydvästra Frankrike. Lämnar St Emilion litet hungriga (läs förra inlägget så förstår du varför..) och far rakt österut litet norr om den vackra Dordognedalen. Letar förgäves efter lunchställen, här är det rena landsbygden och alla verkar äta hemma... Kommer vid halvtretiden till Saint-Magne-de-Castillon, en halvstor by med en restaurang som serverar mat hela dagen. Härligt! Vi beslutar oss för att äta Salade paysanne med rökt ankbröst, ankpaté och chevre - men mängden mat på denna tallrik var tillräckligt för att mätta två personer. När våra tallrikar bärs ut ser det ut som vi bara petat i maten och själva är vi proppmätta.
Vi fortsätter på småvägar mot Perigeux men stannar i Manzac-sur-Verne och checkar in på byns hotell i kedjan Logis de France. Rummen har sett sina bästa dagar men det finns pool och hotellet har ett välrenommerat kök. Rätt gulligt trots allt med en liten matsal i trädgården där vi satt under stjärnorna och åt. Det krävs varmt väder för att sitta ute hela kvällen och det var inga problem - när vi checkade in på sen eftermiddag var det 35 grader.

Nu är det lördag och vi har bara två dagar kvar på vår rundtur. Idag är det minnenas dag. Vi börjar med att passera Les-Eyzies-de-Tayac där man hittade de första exemplaren av Cro-Magnon. Vi var här för drygt 25 år sedan med våra barn och kan konstatera att naturen med alla bergsformationer och grottor är detsamma som då - men byn har vuxit nästan till oigenkännlighet!
Nästa ort att återuppleva är  Sarlat-la-Caneda, en av våra favoritplatser i Dordogne. Lördagar är det marknad och därför helt fel dag att besöka staden, svårt att hitta parkering och svårt att turista. Det är tur att vi varit här tidigare. Det finns mycket sevärt, men denna gång nöjer vi oss med att köpa valnötter och picknickmat till lunchen. Här bodde vi en senhöst när vi var på jakt efter solen, läs om det här.
Nästa etappmål och där vi ska övernatta är Rocamadour, som vi också besökt för rätt många år sedan. År 1166 upptäckte man här en antik grav efter den heliga Amadour, idag är det ett världsarv. Byn är byggd i tre nivåer, längst ner i dalen en medeltida liten stad, halvvägs upp längs klippan finns kyrka och kloster och överst ligger slottet eller borgen som byggdes till försvar. Staden är en pilgrimsstad och som troende pilgrim ska man gå trapporna från dalens botten upp till borgen - på knäna...
Enligt turistinformationen är Rocamadour en av Frankrikes fem mest besökta platser tillsammans med Le-Mont-Saint-Michel, Carcassonne, Eiffeltornet och Versailles.
Vi checkar in på ett hotell som ligger på den översta nivån men en liten bit bort från sevärdheterna och får utsikt över hela dalen och den gamla staden från matsalsterrassen. Ganska häftigt!

Nästa dag vänder vi nosen mot sydost, ikväll ska vi bo i Albi. Staden är bland annat känd för sin befästa kyrka som byggdes till  försvar mot katolikernas korståg när de i mitten av 1200-talet skulle förgöra katarerna (här kallade albigenserna). I den gamla staden finns också ärkebiskoparnas palats samt ett museum med konstnären Toulouse-Lautrecs samlade verk. De flesta byggnaderna här i gamla delen av Albi är som i Toulouse - byggda av tegel vilket ger staden ett brunrosa intryck.

Men vi befinner oss i nutid och det är finaldag på fotbols-EM och Frankrike är i final mot Portugal. Jag är ingen fotbollsfantast, men jag gillar de stora tävlingarna och helst då på en pub eller bar tillsammans med lokalbefolkningen. Nära vårt hotell finns en restaurang som har storbildsskärm utomhus och vi bänkar oss där 1,5 timme innan normal middagstid. Folkfesten är ett nöje och vi har inte tråkigt en sekund. Precis bakom oss sitter en fotbollstokig familj, utklädda och målade och pappan i familjen har en massa olika horn som drivs med tryckluft. Detta för att de ska höras när han sitter på en stor fotbollsläktare. Nu sitter han 50 cm bakom mig och jag lyfter ur stolen varje gång han sätter igång sitt tutande och honkande. Han skrattar och jag skrattar men med hjärtat i halsgropen varje gång.

Ja, att vara rädd för franska folksamlingar har ju tyvärr blivit något vi tänker litet på när vi är på turistorter. Här på denna servering sitter väl 300 och utanför kravallstaketen samlas under kvällen ytterligare lika många på en yta av 500 kvm. Visst kollar man sig litet runt omkring - tankarna finns där, men man kan inte vara rädd och låta sig styras av detta.

Såklart presidenten ska intervjuas före matchen

Portugals stjärna - Ronaldo

Matchen slutar med fransk förlust och alla dessa hundratals människor går bara tyst och fint därifrån. Jag tänkte ett tag att det kanske finns risk för bråk - men inte alls.

Dagen därpå är vi kulturella och besöker katedralen och Musée Toulouse-Lautrec. Vi vet inte så mycket om honom men får nu lära oss att hans föräldrar var kusiner och hans missbildningar och kortvuxenhet förmodligen berodde på inavel. Han hade en fantastisk talang, vilket syns tydligt när han som ung tonåring ritar djur, främst hästar, med en otrolig snits som gör djuret till synes levande. Hans affischer från nöjespalatsen i Paris känner många av oss till, men över alla hans verk vilar en sorgsenhet, vilket kanske inte är så konstigt. Han blev bara 36 år och samtliga verk är skänkta till museet av hans mamma

Utsikten från museet mot ärkebiskoparnas palats och medeltidsträdgård. Vackert!

Man fick inte fotografera konstverken men jag blir fascinerad av de mönstrade golven av grov plank och de fina kryssvälvda taken av smala tegelstavar och tittar nästan lika mycket på byggnaden som på tavlorna.

Från Albi till lilla huset i C är det inte långt och vi kan konstatera att vår rundtur var 132 mil lång och vi var på resande fot i 9 dagar. Vi har återupplevt några favoritområden och har fått se helt nya platser. Vi betar sakta men säkert av de delar av "vårt" Frankrike som vi inte sett tidigare. 

Va, var det någon som sa Korsika???