fredag 13 maj 2016

Vandring på Mont Caroux

Den finaste majdagen hittills väljer vi att "bestiga" Mont Caroux. Ett berg drygt 1000 m högt och det ligger cirka en timme med bil inåt landet. Man ser det från rätt många olika håll när man är ute och kör och utsikten borde vara otrolig. Vi har också hört att man faktiskt kan ta bilen upp till 900 meter och vandra därifrån. 
Så vi packar picknick i ryggsäckar och kör till Douch, en liten bergsby varifrån vandringsleder startar. Tyvärr kommer vi iväg litet senare än vad vi har tänkt och eftersom vi ska ha danska bygrannar på en apéro på vår terrass så är vandringstiden begränsad. 
Väl framme, efter en slingrig och mycket vacker väg, så möts vi av en samling låga grå byggnader som hukar sig i den lilla dalen, tystnaden är nästan öronbedövande... fågelsång och humlesurr hörs - för övrigt ingenting.

Halvbra informationskarta men vi har en egen karta och vid starten finns en skylt som talar om ledens färg, längd och svårighet. Det börjar uppför.... och fortsätter uppför... i en ganska svag lutning och det är inte särskilt svårgånget. 
Vi följs åt längs stigen av en fantastisk växtlighet. Här finns olika sorters orkidéer och salvia, på ängarna hittar vi gullvivor och massor av mandelblom liksom tusentals andra små gröna växter som vi inte vet vad de heter eller kan examinera. Här hittar vi omogna blåbär som man undrar om de kommer att mogna eller bara torka bort...
Vid toppröset på 1091 m.ö.h kan vi konstatera att vi faktiskt inte hinner ner om den berömda utsikten vid ravinen, den som "alla" pratar om. Härligt att vi har något kvar att planera in!
Min kamera får ett totalspel när jag ska fotografera de snöklädda Pyrenéerna. Det är ljust, jätteljust och tja... kameran är ny och att det kan vara ett handhavarfel. Jag får ingen ordning på det just då i alla fall. Igen har vi en bra anledning att komma tillbaka ;)
Men åt andra hållet är det inte lika ljust och när man ser de nyutslagna träden i bergsravinerna så förstår man var vattnet rinner.
Den enda bilden med vildtulpan är denna, mitt i allt bruna fjolårskrafset. Den växer i stora sjok, relativt oansenlig. Jag visst knappt det fanns vilda, men väl hemma hör jag på radion att det finns vildtulpan både i Skåne och på Gotland. Hm....

Vi väljer en annan väg ner än upp. Den ska vi inte gå fler gånger! Den är ganska brant med småsten som blir som kullager under fötterna. Tur vi har vandrarstavarna med oss.
I dalen finns detta insektshotell, modell större. Fast på vänsterkanten står det att bara bin som får bo här.... Ett trevligt initiativ - som vi vet numera är det nödvändigt att ta hand om vildbin för vår egen överlevnad.
 
En liten tant kommer ner för berget med en yxa i handen och ett litet lass med grenar på ryggen. Tufft liv men det håller en också igång.
Resultatet av vårt lilla blomplockande får komma i den nya vindsäkra vasen. Tack Maria för presenten!
När det gäller blomplockning är jag osäker på vad man får plocka och inte plocka i våra trakter. Jag har försökt hitta info på nätet men ingen riktigt bra så som finns över svenska blommor. Jag återkommer i ärendet...


1 kommentar:

  1. Allt blir inte som man tänker sig, men fint blev det!
    Vilka vackra utsikter!
    Kul insektshotell!
    Ha en trevlig helg!

    SvaraRadera