Idag
kommer lilla bordsflaggan fram på det franska middagsbordet. Den enda flaggan
av större modell som finns här i lilla huset i C är tricoloren och idag passar inte den. Vi ska äta en ”pintade” ,
man kan knappast kalla pärlhöna för en svensk nationalrätt men en
svensk nationaldag ska man väl i alla fall äta gott och festligt!
Vi
har, kanske tillsammans med andra svenskar, ännu inte hittat rätt i
hur vi ska fira vår nationaldag, kanske måste vi börja med frågan
”ska vi fira?” innan vi går på "hur ska vi fira". Här i Frankrike är det
byfester och fyrverkerier - kvällen innan eller på själva dagen. I
grannlandet går de man ur huse och paraderar med flaggviftningar. Jag tror att
många svenskar firar på sitt egna sätt, gökottefrukost, vandring
med picknick, frågesport och lekar i trädgården för hela släkten,
ett extra snack över häcken med grannen, grillmiddag med kompisar –
litet på samma sätt som till midsommaren med många
utomhusaktiviteter, men denna dag hissar vi flaggan istället för
att resa midsommarstången ;)
Idag
så ska de två största småtrollen J och F tillsammans med sin
pappa P resa med tåg från Skåne till Stockholm för att få träffa
sin första lilla kusin A, tillika mitt fjärde lilltroll. Tänk vad
detta möte värmer ett mammahjärta! Mycket av det sönerna P och S
har gjort genom åren har man varit stolt, glad och fascinerad över
som förälder. Men detta – att de små kusinerna ska få träffas
och bo under samma tak under några dagar, att de ska få ett första
tillfälle att börja lära känna varandra – det är större än
att vara stolt över sina egna barn... Det ger tro på framtiden, det
är morgondagens historia, det är släkter som ska byggas, vilken styrka
att kunna säga ”han är min kusin”. Detta ger
en mamma och farmor i Frankrike stark känsla av att vi har två
anledningar att hissa den lilla träflaggan idag.
Åh så fint! Tyst för mig själv tänker jag att snart, snart är det kanske dags för barnbarn…? Jag vill ju för allt i världen inte sätta press men jag kan livligt föreställa mig hur helt speciellt det måste vara att se "kusinerna" lära känna varandra.
SvaraRaderaJo det känns litet speciellt. Mina tre kusiner är en generation äldre och mina barn har inga kusiner alls - så visst är man glad att släkten växer och småtrollen får fler kontaktytor.
SvaraRadera