06 juni 2013

Nationaldags- och mammatankar - på avstånd

Idag kommer lilla bordsflaggan fram på det franska middagsbordet. Den enda flaggan av större modell som finns här i lilla huset i C är tricoloren och idag passar inte den. Vi ska äta en ”pintade” , man kan knappast kalla pärlhöna för en svensk nationalrätt men en svensk nationaldag ska man väl i alla fall äta gott och festligt!

Vi har, kanske tillsammans med andra svenskar, ännu inte hittat rätt i hur vi ska fira vår nationaldag, kanske måste vi börja med frågan ”ska vi fira?” innan vi går på "hur ska vi fira". Här i Frankrike är det byfester och fyrverkerier - kvällen innan eller på själva dagen. I grannlandet går de man ur huse och paraderar med flaggviftningar. Jag tror att många svenskar firar på sitt egna sätt, gökottefrukost, vandring med picknick, frågesport och lekar i trädgården för hela släkten, ett extra snack över häcken med grannen, grillmiddag med kompisar – litet på samma sätt som till midsommaren med många utomhusaktiviteter, men denna dag hissar vi flaggan istället för att resa midsommarstången ;)

Idag så ska de två största småtrollen J och F tillsammans med sin pappa P resa med tåg från Skåne till Stockholm för att få träffa sin första lilla kusin A, tillika mitt fjärde lilltroll. Tänk vad detta möte värmer ett mammahjärta! Mycket av det sönerna P och S har gjort genom åren har man varit stolt, glad och fascinerad över som förälder. Men detta – att de små kusinerna ska få träffas och bo under samma tak under några dagar, att de ska få ett första tillfälle att börja lära känna varandra – det är större än att vara stolt över sina egna barn... Det ger tro på framtiden, det är morgondagens historia, det är släkter som ska byggas, vilken styrka att kunna säga ”han är min kusin”. Detta ger en mamma och farmor i Frankrike stark känsla av att vi har två anledningar att hissa den lilla träflaggan idag.

2 kommentarer:

  1. Åh så fint! Tyst för mig själv tänker jag att snart, snart är det kanske dags för barnbarn…? Jag vill ju för allt i världen inte sätta press men jag kan livligt föreställa mig hur helt speciellt det måste vara att se "kusinerna" lära känna varandra.

    SvaraRadera
  2. Jo det känns litet speciellt. Mina tre kusiner är en generation äldre och mina barn har inga kusiner alls - så visst är man glad att släkten växer och småtrollen får fler kontaktytor.

    SvaraRadera