Franska sommardagar

De franska dagarna har senaste veckorna varit varma, nästan heta, och dessutom långa och sena eftersom kvällarna är så ljuvliga. Den höga temperaturen är dock ännu ingen värmjebölja enligt Midi Libre, för att det ska bli canicule måste dagstemperaturen vara minst 35 grader. OK, nog känns det som värmebölja för oss svenskar i alla fall :) Det är inte så att jag klagar, kan bara konstatera att det finns varma somrar och inte så varma somrar... Man orkar inte företa sig många och/eller stora ting och man rör sig i medelhavsfart, dvs ganska långsamt. Annars bryter svetten ut!

Det finns en del riktigt svala ställen och vissa av dem är också trevliga att befinna sig i.... som i havet som just nu håller otroliga 27 grader! Man vill aldrig gå ur vattnet, man behöver ju inte heller. Annars går man upp för att man blivit kall... nu blir man litet svettig på väg upp och vill bara gå i igen. Vår favoritstrand är fortfarande ganska obefolkad fram till 16-17 då fransmännen kommer i stora sjok – men då går vi hem.

Bilen med AC på max är inte heller dumt och om man inte har ett mål med sitt bilande så kan man alltid bila till stora matbutiken – inget särskilt roligt ställe – men i alla fall svalt :) Där kan man alltid fördriva litet tid vid bok- och tidningshyllorna, vilket enormt utbud av populärvetenskapliga böcker och veckomagasin det finns i detta land! Men så är de ju 6 gånger fler innevånare jämfört med Sverige.
Just nu sitter jag i köket med golvfläkten på max – det är ganska skönt, litet bedrägligt dock eftersom så fort jag är utanför fläktens verkningsområde så blir det klibbigt på kroppen igen. Sitter och tänker på de veckor vi varit här nere, hur vi badat både i havet och floden med småtrollen....

Ungefär så här mycket syntes av det största lilltrollet ... eller kan det vara hans pappa?

Mellersta lilltrollet simmade och simmade och simmade... och sedan måste  han fylla på med juice och bulle - och bli litet torr och varm - och sedan i böljan igen!

Minsta lilltrollet gillar att gräva, fast i år har han varvat grävandet med att
guppa runt på vågorna iklädd sina simpuffar.

Tänker också på trevliga utflykter vi gjort, både till vinfestinalen i St Chinian och veckan innan tillsammans med S och E till vinmarknaden i Faugeres, som vi avslutade med en fantastisk picknick på en fantastisk rastplats! I ett annat inlägg kommer jag skriva om vilka vingårdar vi besökte.

Vi har firat 14 juli med sedvanlig drink hos borgmästaren och, hör och häpna, en man började sjunga och genast var det fler som kom ihåg  texten och sjöng med, inklusive undertecknad. Efteråt var det flera bybor som gick fram till den sjungande mannen och tackade honom för att han tagit ton.... så skönt att det fortfarande är meningen av man ska sjunga ! 

Vi har varit på svenskträff förlagd till Chez Amis - ett svenskägt B&B i vår lilla by. Eftersom det i vår lilla by bor 7 svenska familjer och 5 i grannbyn M, så var det roligt att få till en träff. Inte alls för att vi måste umgås med svenskar när vi är i Frankrike, utan för att det är trevligt att veta vilka som finns här. Kanske att vi tar hjälp av varandra i olika sammanhang, passar varandras hus, lånar cyklar, barnvagn eller en bil, passar en hund, sätter på värmen och hjälper till med allehanda ting (som till exempel att laga en kamera.. som du ser Magnus så fungerar min nu - tack!) Vilket redan görs mellan oss som redan känner varandra, men cirklarna kan absolut vidgas. 

Flera trevliga middagar har vi varit bjudna på - i lilla byn både på svenska och engelska och  i grannbyn hos andra skåningar i förskingringen. En och annan middag har vi själva fixat...
Denna fina terrasshörna finns hos S  och E - en par av vännerna i lilla byn.

                                        

Varje sommar gör kommunerna i närområdet en satsning med kulturella förtecken. Flera olika föreställningar ges under mer än en vecka och alla byar har sina olika evenemang.

 

Här finns olika sorters musikevenemang, teater och spektakel och till vår lilla by kom Boo CirkVost, en akrobatgrupp bland annat med en svensk tjej. För två kvällars föreställning byggdes det upp en "klätterställning" av många hundra bambupinnar  och i detta plockepinn framfördes nästan mitt i natten ett akrobatnummer under en timme - helt fantastiskt och ett underbart exempel på hur fransk kultur når ut till alla - även till vår lilla by på landet! Så här såg det ut när vi var där och tittade och här kan man se en liten del av själva framträdandet. 

Vinodlare, vävda tapeter och Guldäpplet

På vår väg genom Frankrike blev det så dags att vända näsan mot Medelhavet, litet sydostut från Bretagne. Svårt att undvika Loire - så det gjorde vi inte utan bestämde oss för att vi skulle ta en närmare titt på den västliga delen av floden. Loire är känd för sina vinodlingar och sina stora fina slott... men där finns inte så många slott nära kusten och egentligen inga vinodlingar alls nära floden, så som man ser när man passerar Mosel, Rhen, Rhône och för den delen även Orb. Vingårdarna vid Loire ligger en bit in i landet och kan ibland vara ganska svåra att hitta. Nu var det ju inte så länge sedan vi betade av Tourraine, Vovray, Puilly-Fumé och Sancerre. Se tidigare inlägg Semesterminnen eller alla vägar bär till....

Kvar att upptäcka vid den västligaste delen av floden fanns bland annat vinområdet Savannière. Det är ett område vi har en ett par relationer till, dels för att vi en gång drack ett otroligt gott vin härifrån och dels för att det fanns en fråga angående Savannière när vi skrev Munskänkarnas tvåbetygsprov. Savannière är ett mycket litet område, där man bland annat hittar odlaren Nicolas Joly. Han är en av de odlare som verkligen har personifierat tänket med biodynamisk vinodling. Vilket alltså inte alls bara handlar om ekologisk vinodling utan också hur månen och stjärnorna ska få styra när och hur man gör saker i sin vingård och med sin vinifiering. Många tycker detta är humbug, andra tror att dessa faktorer är väsentliga för att framställa ett bra vin. Jag vet vad jag tycker... och kan gilla tanken med att man uppfylls av en idé som man sedan fullföljer. 

Vi skulle nu alltså hitta Nicolas Joly. Det visade sig inte vara så lätt....ingenstans i dessa trakter fanns det information om hur man skulle hitta vinodlarna, vilka som hade öppet för en provning och vilka som skulle kontaktas för ett rendez-vous, inte heller om de överhuvudtaget släppte in vanliga dödliga i sina caves. Nu kan jag och mannen i mitt liv vara ganska envisa och för ovanlighetens skull hade vi ganska gott om tid. Efter att ha vänt 15 gånger, terroriserat vår GPS och kallat hon som upphäver sin stämma för en massa otryckbara ord och konstaterat att kartan inte alls stämmer med verkligheten - så lyckades vi till slut hitta en liten skylt med namnet på Jolys vingård                                                                      Lyckan var nästan fullkomlig... vi kör 4-5 km på den gropigaste och skumpigaste traktorväg man kan tänka sig och kommer till en vacker slottsbyggnad där det på en skylt framgår att om man vill prova vin så är det Madame Joly som ansvarar och de har öppet till 19.00. Tjohoo – skam den som ger sig!

Vi parkerar bilen på ena sidan om slottet, som faktiskt ser ut som ett riktigt Loireslott. Nu gäller det att hitta en skylt som talar om vart man ska gå eller en dörr eller egentligen vad som helst som visar att slottet bebos av mänskliga varelser.... Vi hittar till slut en låg dörr med en skylt och vi försöker titta in.                                          

Mina ögon försöker ställa om från strålande solljus till en kolmörk källare och lyckas inte se annat än svart...så jag lyfter en halv meter från marken när det inifrån det kolsvarta hörs en spröd stämma säga ”bonjour”. Vi kliver in i mörkret och möts av en liten dam i en hellång typ läkarrock. Hon rör sig sakta bland all bråte i källaren fram mot en vintunna som fungerar som ett bord där det står tre vinflaskor. Sedan är hon tyst... jag stammar något om provning, hon nickar och tar fram två glas, slår upp en flaska utan att säga någonting. Vi sniffar i glaset, nickar vänligt mot henne och blir sedan tvungna att fråga vad det är hon hällt upp i glaset. Till svar får vi vinets namn, inget mer. OK, kanske att vi hade velat veta något om druvan Chenin blanc och... ja allt det där som odlarna brukar vilja berätta om sitt vin. När det blir dags för vin nr två så upprepas den tysta proceduren, liksom för det tredje vinet. Hela tiden rör hon sig långsamt, nästan skridande och det är knäpptyst. Litet läskig stämning, hela hennes framtoning var som om hon var en av de läbbigare kemilärarna hos Harry Potter. Kanske att det var hennes vita rock som bidrog till detta eller också att hela källaren var fylld av allsköns skrot med tjocka dammlager på och såklart spindelväv.... Jag var så upptagen med allt runt omkring oss och hennes uppenbarelse att jag faktiskt inte riktigt kommer ihåg hur vinet var. Vi gör dock ett snabbt köp av några flaskor (priset medgav knappast inköp av lådor) och går sedan lättade ut i den gassande eftermiddagssolen – jag undrar om hon var otroligt trött på turister (fast vilka skulle ha kunnat hitta till henne...?) eller om månen och stjärnorna hade ställt till det för oss denna dag.

Dagen därpå gjorde vi ett besök på slottet i Angers detta är en del av slottsmuren, där det idag är gräs var det förr vatten.

 och tittade på den berömda Apokalypstapeten, vävd i slutet av 1300-talet

De 70 bilderna skildrar händelser ur Bibelns Uppenbarelsebok. Det var häftigt att den var så välbevarad och den var väldigt annorlunda jämfört med Bayeuxtapeten som är från slutet av 1000-talet och där broderierna skildrar slaget vid Hastings.Jag brukar pusta litet över gamla tiders hantverk och förspilld kvinnokraft... Bayeuxtapeten är onekligen sydd av kvinnorna som var kvar hemma och väntade på männen som slogs vid Hastings, men Apokalystapeten är skapad av en manlig målare som tecknat scenerna ur bibeln som förlaga till den manlige bildvävaren....

Här jobbar en perfektionistisk trädgårdsmästare...

Solljuset projicerar kyrkfönstret på golvet i slottskapellet

Mer historia mer byggnadkultur, mer kyrkokultur.... vi är ju i Frankrike. I Abbaye de Fontevraud, ett av Europas mest välbevarade kloster och ett världsarv finns bland andra kung Richard Lejonhjärta och hans mamma Eleonora av Akvitanien begravda.

Nåväl, tillbaka till nutid och nästa besök längs vår väg mot lilla byn i Languedoc. Nu skulle vi hälsa på och bo hos en nyfunnen bloggkompis. Eva-Lotta och Peter driver ett B&B utanför Poitiers och det var verkligen ett superfint ställe. Flera olika lägenheter/småhus för självhushåll, pooler och mycket att se på i omgivningarna. läs gärna mer här

Besök detta - kanontrevligt och välordnat!

Normandie, ungefär som förr....

Inget har förändrats på 22 år.... förutom antalet bilar och kanske en och annan senare tillkommen autoroutesträcka. Annars känns det som när vi senast var här....

Fantastisk natur i det inre av landskapet, mjuka gröna kullar med lövträd, breda dalar med ett vattendrag längst ner och mycket träd även i dalarna. På alla öppna ytor går kossor, kossor och ytterligare en och annan kossa. Enfärgat bruna, fläckigt bruna, fläckigt svarta och flera olika sorters vita. De små smala byvägarna är kantade av höga gröna häckar, tanken går direkt till det typiska engelska ”Midsomer”landskapet. Fast på andra sidan häcken här i Normandie finns inga små halmtaksstugor med klättrande rosor utan istället otaliga äppelträd. Stora äppelträd, betydligt högre och större än de vi brukar se i Kivik och på andra odlingar.

Husen i det inre Normandie är ett kapitel för sig. Korsvirke, men inte som i Skåne nu heller, utan de är höga, ofta två våningar och virket går mer på höjden än på tvären och i kors. Enligt en liten broschyr om Calvados som jag fick fatt i kallas dessa hus på engelska för "hus i Tudorstil" och tidsmässigt stämmer det ju.

Vårt mål var helt enkelt att återuppleva det vi gillade med Normandie för 22 års sedan – och vi blev verkligen inte besvikna! Vi måste nog återvända ganska snart och kanske stanna något längre – här är sååå vackert! Det var också roligt att besöka Calvadostillverkare. Först besökte vi en stor odlare, Busnel, på rekommendation av vännen Ch. Här var det en stor och proffsig provningslokal med goda sorter och hyfsade priser.

                                       

Sedan åkte vi till en av de få familjeägda tillverkarna, Christian Drouin. Här blev vi familjärt emottagna med guidning och provning, trots att tiden som var kvar till stängningsdags egentligen inte räckte till. Här fick vi lära oss att i Normandie gör man Calvados och cider på särskilda sorter av sura äpplen – det går absolut inte att använda vanliga ätäpplen. Undrar hur man tänker i Kivik och var som skiljer dem åt i cidertillverkningen.....fast så är ju svensk cider betydligt sötare. Den franska torra cidern är mer lik öl och passar bra till mat, varför inte till en crêpe?
                              

                                         

Champagne, ett favoritområde

När vi har möjlighet, på våra resor till och från lilla huset i C, så passerar vi gärna genom Champagnedistriktet! Dels är det ett mycket vackert och öppet landskap med vinodlingar men här finns också stora vetefält och annat matnyttigt på åkrarna. Den södra delen av Champagne, litet sydöst om Troyes, har blivit en favorit dels för den vackra naturen men också för att här är det mindre trafik och färre turister - och minst lika god champagne från små oberoende familjeföretag.

Det är också en del av Frankrike som det är lätt att vara turist i. De flesta som arbetar inom turistnäringen här talar en klart begriplig engelska, något vi inte riktigt är bortskämda med i Languedoc. När vi bilar runt vill vi ju helst pröva den franska vi kan, men ibland räcker inte orden till. Det händer att fransmannen självmant övergår till engelska, vilket tyvärr gör att jag skäms litet.... Låter min franska så erbarmlig eller kanske att de bara vill vara artiga och hjälpa en hackande turist? För fransmannen är helt klart artigast i Europa, särskilt i sin kommunikationen med andra... ”jag ber, jag tackar er, jag önskar er en bra dag, välkommen tillbaka, trevlig resa, lycka till, på återseende” - alla dessa små kommentarer följer oss genom Frankrike. Vi försöker svara lika artigt och inte bara säga det svenska ”tack” som vi kanske gör alltför ofta hemmavid....

På det här champagnehuset Drappier...

... är de superartiga. Jag stod och väntade utanför deras reception, det var gott om plats att mötas och där gick folk litet fram och tillbaka. Men när le patron Drappier själv passerade mig - vilket han gjorde ungefär fem gånger – så sa han varje gång ”pardon”. Han stötte aldrig till mig eller så, utan jag gissar att han sade det varje gång han behövde vända ryggen mot mig. Något som alltså skulle kunna uppfattas som oartigt - utan att man är kunglig eller påve eller så - utan bara en äldre (!) dam  i detta land...

Vi kunde konstatera att på tre månader så har landskapet förändrats, tack och lov! Förra gången låg landskapet i snö... jag föredrar detta! 

Två gånger i rad har vi bott i Colombay-les-deux-Eglises. Första gången var byn helt okänd för oss och vi hann inte bekanta oss med de stora sevärdheterna, se tidigare inlägg i Äntligen litet vår

Nu har vi besökt byns kyrkogård och konstaterat att förutom de Gaulles gravsten, som är väldigt litet utsmyckad, så finns det flera hundra minnesstenar av olika storlekar som organisationer, föreningar och liknande skänkt till minne.

Detta är bara hälften av alla minnesstenar som står lutade mot muren

På vår fortsatta väg mot Normandie stannade vi till i Chartres för att besöka katedralen. Vi letar gärna upp olika katedraler längs våra vägar genom Europa. Vi har båda blivit fascinerade av denna fantastiska byggnadskonst allt sedan vi lärde känna Tom Byggare (läs gärna Svärdet och Spiran av Ken Follett). Det sägs att man kan se Chartres kyrktorn från den översta våningen på Eiffeltornet - jag tänkte inte prova det utan skulle nöja mig med att se kyrkan där den står. 

Men det var tydligen svårt att fotografera toppen på tornen, jag kanske måste till Paris i alla fall.....

Rosettfönstren var otaliga, enorma och fantastiska... och ganska svåra att fånga bra på foto. Men de var mycket vackra och imponerande, mer än 2000 kvm fönster i övervägande blåa toner! Den främre tredjedelen av katedralen är renoverad, de gråsvarta pelarna och väggarna har blivit vackert benvita med härliga målningar. Litet märkligt att man tycker det är ok att klä in den gamla stenen och sedan måla.... Men kyrkan blev ju både ljusare och vackrare.

Pelarna till höger är original, de vita är målade och det röda ovanför är ett försök att återskapa som det ursprungligen såg ut.

På väg till parkeringshuset gick vi rakt på denna trompe l'oeuil - något jag är lika förtjust i som stora mäktiga katedraler!