I sportfånars land

Så är det dags igen.... dessa veckor då halva Sverige sitter klistrade framför tv-apparaten och andra halvan håller på att bli tokig för det är så mycket sport i tv. Nuförtiden behöver belackarna inte klaga så mycket, alla os-sändningar går utanför Public Service och statstelevisionen. Tur är kanske det, notan för att få visa kostar mången reklampeng. Men när man nu är man road så är man extra glad att tävlingarna visas. Vinterlekar eller sommarlekar, februari eller augusti.... Visst känns det mer ok att sitta inomhus när det är vinter. Det är inte så mycket annat som drar utomhus så här års. 
Det som drar och fascinerar är däremot dessa fantastiska idrottsmän som kämpar och jagar någon form av belöning. Som ett resultat av alla träningspass, all svett och tårar och ömma muskler, alla uppoffringar av ett "vanligt" liv och allt annat som offrats i kampen för att försöka bli bäst i världen... Fast för många av deltagarna är det nog bara den fina tanken att få vara med, att få deltaga - allt i fransmannen de Coubertins anda.

Monsieur de Coubertin, föddes i Paris 1863. Adlig men övertygad republikan. Han var idrottsledare, pedagog, författare och tidningsutgivare. Helt klart en man med medial makt också med dagens mått mätt. 
I slutet av 1800-talet kom nya arkeologiska fynd som ökade intresset för de antika olympiska spelen. Inspirerad av det gamla grekiska idrottsidealet, att det finns ett samband mellan kropp och själ, lobbade de Coubertin under ett flera år för att få ett omfattande stöd för sin idé med en internationell och återkommande tävling med många olika grenar. Denna tävling skulle främja fred och amatöridrott över hela världen. 
Han var övertygad om att idrott var av stor vikt för unga människors (läs pojkars) utbildning och fostran. Han ansåg också att internationella idrottstävlingar skulle bevara freden mellan de deltagande nationerna. Det är hans idéer som ligger till grund för de moderna olympiska spelen och dess stadgar och det är till största delen hans förtjänst att dagens olympiska spel finns. 

Han ställde själv upp i Stockholms olympiska spel år 1912. Han tävlade han för Tyskland (!) under pseudonym och tog minsann ett olympiskt guld i litteratur (!) för sitt verk Ode till idrotten. Förutom rena sportgrenar kunde man nämligen under åren 1912-1948 också tävla i grenen konst som omfattade arkitektur, måleri, litteratur, musik och skulptur. 

Det är från honom uttrycket kommer att det är viktigare att deltaga i en tävling än att vinna. Han lär också ha sagt att kvinnor har bara en uppgift inom sport och det är att dela ut segerkransen. Huuu.... Man kanske kan skylla på den tidens sätt att tänka. Jag hoppas att om han hade levt idag hade han nog gärna delat ut en segerkrans till vår första kvinnliga guldmedaljör 2018.....