Nu när pandemin sätter käppar i hjulen och vi inte kan resa som vi vill, så får vi njuta av våra gamla reseminnen. Ett av mina favoritländer, förutom Frankrike, är Italien. Det blev en mycket lyckad resa den höst för några år sedan när vi bilade ner till Neapel, ja egentligen var vi ytterligare litet längre söderut nämligen i Paestum.
Jag och mannen i mitt liv bilade från Skåne och hämtade upp bästa vännerna, som flugit från Stockholm till Milano, och så fortsatte vi gemensamt ner genom Italien. Vi bodde på hotell tre dygn i Cinque Terre och hyrde lägenhet tre dygn i Rom - mer om det kanske kommer i bloggen någon annan gång. Detta inlägg ska handla om våra fem dygn i Marina di Praia på sydsidan av Sorrentohalvön, på den sydligaste udden av halvön. Så här såg det ut på informationstavlan. I den "breda" viken till höger låg (och ligger fortfarande) vårt hotell Alfonso di Mare.
Så här ser det ut i verkligheten. Vägen längs med halvön går i skarpa svängar och genom tunnlar - inget för den höjdrädde. På fotot till vänster ser man biltunnelns mynning strax under och vänster om det vita fyrkantiga huset. Från genomfartsvägen går det en smal och mycket brant liten bygata ner till viken.
Nere i viken finns det ett förvånansvärt stort antal hus, bostäder men också flera restauranger och så hotellet vi bodde på. Massor av båtar, både de av fiskekaraktär liksom de för turisterna, får plats mellan hus och restauranger.
Hotellet var rätt ok, fantastisk kakel på golv och i badrum och glaserad kakel på balkongterrassen!
Vi hade inte beställt halvpension som hotellet föreslog och det var vi glada för. Vid sidan av hotellet låg flera olika restauranger där italienare från trakten samlades. På sena kvällen när alla ätit togs det upp olika allsånger och vi fick bidra litet med svenska visor. De tyckte det var kul att vi också kunde O Sole Mio och liknande italienska schlager - Sverige var ju rätt exotiskt för dessa sydlänningar. Efter allsången blev det allmän dans mellan borden till en liten orkester! Personal och gäster dansade med varandra. Otroligt häftigt och för oss fina minnen av något som vi uppfattade som urtypisk italienskt.
Jag kommer också ihåg att ägaren till den lilla baren längst nere vid havet, Bar Trattoria da Armandino berättade att hans son skulle gifta sig med en svensk tjej samma vecka som vi var där nere. När jag kom hem så skickade jag bröllopsfotot som fanns i vår svenska tidning.
En kväll satt en italiensk man och sjöng operaarior så det ekade mellan klipporna. Jag tänkte direkt att han var en operasångare från La Scala i Milano och här på semester. Efter en försynt fråga till servitrisen fick jag ett stort skratt som svar och att mannen var fiskare och hade bott i grannbyn hela sitt liv - imponerande!
Vi var här sista veckan i september, när högsäsongen övergår till lågsäsong, så solstolar och flytbryggor höll på att monteras ner och bort. Men vi njöt av fina bad i ett varmt hav och alla restauranger var fortfarande öppna. Vi skulle ju besöka en del i omgivningarna och var inte här bara för strandtid.
Överst på min lista stod Capri. Jag har varit i denna del av Italien flera gånger i min ungdom, men ville gärna återse Capri där jag bodde sommaren efter studenten för att lära mig italienska.
Vi skulle åka till Capri med båten från Positano och för att komma till båten fick vi ta en lokalbuss från vår lilla by. Det är nog det läskigaste jag har gjort på landbacken i hela mitt liv. Vi hade läst i turistinformationen att chaufförerna som regelbundet kör lokalbussarna längs Sorrentohalvön är de skickligaste i hela Europa. Vägar som är för smala att mötas på, hårnålskurvor med ett par hundra meters stup ytterst, tunnlar utan belysning - de bemästrar allt. Det läbbigaste gjorde vår busschaufför, högst upp i byn Praiano skulle han vända bussen på en plats som var max 8 meter i fyrkant och han blev tvungen att backa så att bakre delen av bussen hängde utanför stupet fast hjulen var på marken förstås. Då lutade sig alla framåt som för att förhindra att bussen blev baktung... och chauffören bara skrattade!
Vissa återseenden ska man uppenbarligen låta bli... även "min" del av ön, Anacapri, hade blivit så otroligt förändrad på dessa nästan 40 år. Ja, visst är det en lång tid, mycket kan hända vilket jag borde ha förstått. Trots att det i princip var lågsäsong var här myriader av turister och man gick i tjocka led av människor genom gatorna. Jag lyckades inte ens hitta det hus jag bodde i på 70-talet fast jag trodde att jag skulle kunna gå raka vägen dit. Men väl hemma igen så hittade jag ett foto på nätet. Det föreställer verkligen Villa Filomena där jag bodde, taget från entrégrinden, till höger är det stora huset och till vänster den fina trädgården. Nu disponerar tydligen Anacapris kommunfullmäktige delar av huset. Ok, jag vill dit en gång till, nu är det lokaliserat på kartan, huset finns kvar, jag kanske måste åka dit i november eller februari för att slippa turisterna....
Däremot var det en upplevelse att igen återse Villa San Michele, Axel Munthes fantastiska skapelse!
Tillbaka från Capri med I Faraglioni i fonden. Arrivederci!
En annan utflykt gick till Amalfi, men då körde vi själva. Underbart vacker by, etablerad redan på 800-talet. Katedralen var enorm och olik alla andra med sin färgglada fasad.
Överallt såldes keramik och sålde man inte keramik så såldes det citroner eller kakor med citroner eller Limoncello eller annat med citronsmak! Byn klättrar från havet och brant uppåt och på flera ställen såg man åsnor som tog sig fram där inte de pyttesmå skåpbilarna kom fram.
Nästa utflykt gick till Paestum. Det ligger 6-7 mil söder om Salerno som ligger där södra kanten av Sorrentohalvön fäster i fastlandet. Paestum grundades 600 f Kr av greker och kvar från 500 f Kr finns tre doriska tempel. Staden låg vackert vid havet och var känt för sin sundhet och sina återblommande rosor. Det största templet är mer än 60 meter långt. Sedermera blev området sumpmark och malarian spreds bland befolkningen vilket gjorde att staden övergavs och invånarna flyttade upp i bergen. Här känner man verkligen historiens vingslag och som man ser på bilderna så var vi nästan ensamma vilket gav en fantastisk känsla.
Från Sorrentohalvöns högsta punkt har man denna utsikt över Vesuvius. Vi var otroligt fascinerade eller egentligen mer förskräckta över att man har tillåtit bebyggelse så nära vulkanen. För att ytterligare belysa detta visas här ett foto på Google maps. Det runda gröna typ mitt i all bebyggelse är Vesuvius. Hur ska man hinna evakuera alla dessa människor i tid kan man undra...
